du måste flytta på dig

saker som gör mig arg.
finns nog egentligen ganska många småsaker här i världen som jag retar mig på.
en av de värsta är nog folk som inte flyttar på sig.
kan börja med exemplet som gör mig frustrerad och arg och irriterad och alla ord synonymt till dem.

när man möter folk på en gata i motsatt riktning och man går i samma räta linje
man själv går innerst, exempelvis mot väggen till alla affärer och hus eller till en gata fylld med parkerade bilar eller vad du vill. man flyttar sig inåt så långt man kan innan man stöter i väggen motsv. och personen man möter AVVIKER INTE från sin linje?! wat? så det slutar med, envis som man är, att man fortsätter gå och låter människan slå in i en, eller ens väska på ryggen. eller annat som sticker ut.
det är ju alltid så att när man möter folk i ens gånglinje så flyttar man på sig. antingen åt samma håll, utbyter lite genanta blickar och kanske ett leende och sen har man hittat vars en sida.
men när man fysiskt faktiskt inte kan flytta sig och den andra har all plats i världen men gör det inte?
VA?! jag fattar inte?
så många folk jag har gått in i då jag har haft bråttom för att de inte vikt av kanske 10 cm åt sidan.
jag blir så arg. förstår inte hur folk tänker när de gör så. kanske som jag att de inte vill avvika men nån gång måste man ju för att inte krocka.
hallåeller.

och sen
folk som är två men tar upp plats av minst fem
alltså. hur kan så få folk ta upp så mycket plats?!
hur kan man välja att gå brett över en en gata - och långsamt också för den delen - och inte låta annat folk förbi?
hur funkar det i ens hjärna då?
eller om man är ensam men cyklar/går i någonslags sinuskurva så att man inte kommer förbi hur man än gör för att folket är precis där man tänkt gå när man tänkt färdigt.
klart att allt inte ska rätta sig efter mig - en snabb och bestämt fotgängare som alltid går raskt till överallt jag måste men någon måtta måste det ju vara.
hallå. man kan inte gå över en hel gata när man är två om man inte är på en mkt smal lite stig typ.

samma som när man åker rulltrappa och folk inte lyder den ibland skrivna, ibland oskrivna regeln stå till höger gå till vänster. alla har varken hela dagen på sig att åka långsam rulltrappa eller lust heller för den delen. tacka vet jag trappor. men när det inte finns (varför ens?) så borde folk lära sig lite vett och etikett.

mm. så kan det gå till i ens huvud när man är mån om att ha utrymme om sig själv och trivs i att gå raskt.

om att bestämma över sin egen tid

ibland tänker jag att jag är lite för tidsberoende för mitt eget bästa.
eller kanske mer tidsbunden.
jag räknar alltid allt i tid.
- hur många timmar jag får sova när jag vet hur när jag ska sova och när jag planerar att somna.
- hur många timmar jag hinner ex. plugga mellan två satta tider.
- hur många timmar jag kan vara på ett ställe relativ restid och om det är värt.
- räknar i jämna 5-minuter
- läser av klockan minut för minut (har aldrig trivs med analog klocka istället för digital just för att det är lite mer diffust i sin exakthet).
- vilken tid jag kommer vara på ett ställe beroende på hur och när jag åker.
- när jag måste ta mig någonstans senast för att vara på destinationsmålet den tiden jag vill.
- hur länge jag kan fika för att fortfarande ha utsatt tid till vad jag behöver göra.
- tidsrutin är typ det bästa som finns

och tänk då vad som händer när saker inte stämmer som jag planerat.
någon blir sen. jag blir sen. bussen blir sen (något jag ogillar mer i denna värld; sen kollektivtrafik). något tar längre tid än väntat. kortare tid än väntat. föreläsningar slutar tidigare än jag trott.
och då blir allt förskjutet och hela planeringen i hjärnan måste läggas om.

ibland undrar jag något om något är fel.
och ibland undrar jag hur det samtidigt går att vara spontan. för det är jag.
och inte stel. för det är jag inte.

bara inne. i min egen hjärna.

om element

hur kan det alltid vara så att när det är kallt är element kalla även om man har de på högsta värmen?
jag må vara väldigt frusen av mig, men
hur kan det vara så att även om det är 15-20 grader utomhus sitter jag inne och fryser om jag inte har tjocka kläder och en filt?
för att elementet inte är på?
fastän det är skruvat till högsta?
okej om man har ett sånt där ballt element som man ställer in på ett grad-antal och när det uppnåtts stängs elementet av och när det blir för kallt blir det varmt och vice versa.
men om man har ett gammalt hederligt att skruva upp till femman?
även om dessa stängs av när en viss värme uppnått -
varför sitter jag och fryser ihjäl?
har aldrig fattat det där med element och värme och så.
och hur några grader på ett kan göra det skitvarmt och några grader skitkallt.
Nej nu har jag suttit alldeles för många veckor hemma och fruset eller virat in mig i tjockaste tröjan och filten fastän våren kommit för längesen.

om att få impuls-skjuts

jag är en sån där som är rätt tidbunden. jag räknar mitt liv i tid men inte på ett dåligt sätt utan för att få ut så mycket som möjligt av det. ända sedan jag var liten har jag varit beroende av att veta tidsspann för att kunna slappna av men så fort jag vet kan jag slappna av till fullo.
detta gäller framför allt när jag har tider att passa. jag planerar i tid, när jag måste gå, hur lång tid det tar, om jag måste åka med färdmedel och hur lång tid det kan ta, när jag är framme, potentiella förseningar och så vidare. är det en sak som händer ofta, exempelvis att ta sig till universitetet så lär jag mig och vänjer mig och till slut går det på rutin. jag vet exakt när jag kan vakna som senast och när jag måste gå för att fortfarande komma i tid.
detta år bor jag cirka 40 minuter bort från min fakultet - antingen 20 minuter gång + 20 minuter buss eller 10 minuter gång + 5 minuter buss + 15 minuter spårvagn + 10 minuter gång. (såklart matchar inte det förstnämnda med mitt schema längre; kanske nästa termin).
eftersom jag är beroende av färdmedel blir planeringsschemat rätt exakt och är det då någon som erbjuder skjuts rakt från ingenstans rubbas allt. det är inte det att jag inte uppskattar att folk, ibland helt okänt, erbjuder mig skjuts - jag bor trots allt 10 minuter upp för en kulle in i en skog och cirka 5,7 km från stan - men hela min planering går till spillo. jag som planerat att anlända i universitetsområdet perfekt lagom till att föreläsningar/övningar ska börja kommer nu 25 minuter för tidigt. eller får skjuts så att jag helt enkelt bara måste vänta på bussen tio minuter längre.
då går jag hellre (borde dock köpa mig en cykel..) än att bli skjutsad - jag har ju trots allt räknat ut precis den tid det ska ta att gå till bussen så att jag är där i lagom tid.
hade jag inte varit beroende av en specifik förbindelse hade jag kanske blivit mer tacksam och hade den smidiga bussen inte gått var 30e minut kanske det hade känts mer värt.
och kanske om jag, när jag kommer fram, inte hade haft 25 minuter till godo. perfekt tid att precis inte hinna göra något på (utom att skriva detta)

jag är väldigt tacksam för alla som erbjuder skjuts spontant - men när jag gjort upp mina tidsscheman mår jag dåligt när de rubbas och jag måste tänka om allt. det låter nästan som om jag har ett sorts tvångsbeteende att behöva strukturera upp mitt liv eller att jag inte kan vara spontan - vilket jag verkligen kan - och jag må vara fast i mina tider men när det väl fungerar mår jag hur bra som helst.

söndag

jag tror att har man ingenting faktiskt planerat på en söndag, så är hjärnan och kroppen båda inställda på att inte kunna göra något produktivt.
kanske små saker som inte tänkt göra annars som man bara får för sig att göra på söndagar, men absolut inte det man tänkt att gör när söndagen väl kommit. allt roligt blir tråkigt och allt tråkigt blir roligt och allt man borde göra gör man inte och vice versa.
varför är det så?
kanske är det bara så i min hjärna.

jag behövde studera. men gav upp det ena och tänker lämna in det ofärdigt (det är så inte jag egentligen) och det andra sköt jag upp till imorgon. istället roade jag mig med att läsa tramsiga bloggar, pyssla, utöva musik dubbelt så länge som jag tänkte, samt arrangera musik.

men det är söndag. då funkar hjärnan tvärt om. tror jag,
eller så beror det på vädret. när det gäller sinnestillstånd kan man nog alltid skylla på vädret tror jag.

det var vädrets fel att jag inte gjorde det jag borde idag.
det och det faktum att det är söndag.
tacohej.