väskor och sånt

alltså.
varför tar alltid ens packning större plats i väskan?
eller kanske varför är ens väska alltid mindre än man tror.
eller kanske varför saker är större än vad tänker sig.
necessär till exempel. så lite saker tar så stor plats.
och sen var väskan full.

men så fick det vara.
tungt men bra.
snart är jag hemma.

blir helt knäpp

alltså. hur kan folk ha så lite respekt?
jag blir så arg.
mina onsdagar består av en föreläsning 8-10 och en 10-12, den förstnämnda med ett 50-tal biologer och den sistnämnda med 100+ matematiker. men nästan halva första föreläsningen satt där två tjejer precis kom mig och pratade. inte något relevant utan bara tasslade. hur länge som helst. varför? prata? så mycket? om inget relevant i en föreläsningssal.
men de på matte-föreläsningen var inte bättre. tänk ett 20-tal personer som pratar i normal samtalston. i två timmar. under en föreläsning. jag förstår inte hur man tänker när man väljer att gå på en föreläsning och sedan prata bort den om onödiga saker. då jag hellre sett dem inte gå alls. dels stör man omgivningen och de som försöker lyssna, speciellt jobbigt var det för mig som studerar på en främmande språk och måste anstränga mig extra mycket, men framför allt för föreläsaren? har faktiskt aldrig varit med om det i sverige att folk pratar i normal samtalston under en föreställning. kanske tror de att det inte märks för någon bara för att de sitter i kanten. eller längst bak. eller vad som helst.
respektlöst känner jag,
och oerhört enerverande för en som faktiskt är intresserad och vill lyssna.
kan såklart erkänna att även jag har tisslat lite och kanske kollat min mobil, men tyst. och oftast angående relevant saker, att fråga sin bänkkompis om något angående föreläsningen är helt okej. men inte såhär.
japp. så är det. jag blev arg, irriterad och tyckte lite synd om min föreläsare.

sen har jag aldrig heller förstått det där tåg-fenomenet heller. varje onsdag efter min föreläsning är det några andra som ska ha samma sal som vi precis varit i och så fort de (utanför salen) ser att dörren öppnas börjar de strömma in (som på ett tåg. aldrig hört om att låta folk gå ut innan man själv går in?!). och vi som ska ut kan knappt komma ut längre för att folk står i öppningen, i trappen, i salen och försöker komma in och försöker sätta sig - men där är ju vi, kvar för att vi inte kan komma ut. varför? låt folk komma ut innan man själv går in. ingen tjänar på vad de gör. gör mig också rätt arg. det blir bara stopp.

ibland förstår jag bara inte hur människor fungerar.
hej hopp!

ditten och datten.

tre månader.
jag har insett att om man bor för litet så känns det som det alltid är stökigt. yä. eller?
jag börjar äntligen känna mig som hemma.
typ som att man äntligen kan släppa lös den man egentligen är som legat inuti en i dvala i tre månader.
går till en början. sen blir man knäpp.
typ som att man är inlåst i ens egen kropp och inte längre hittar nyckeln.
men nu kan jag slappna av.

snart är det jul.
jag visste inte att man kunde sakna ens liv så mycket jag gör nu.
det känns fortfarande overkligt att jag gjorde det.

vet inte riktigt längre om jag var helt redo att släppa mitt liv full ut i intet.
men det vet man inte förrän man vänt blad.
och i slutändan märker man oftast att man läst rätt bok ändå.
allt har sin tid.
det är bara så svårt att förstå.

helt sjukt hur begränsad man kan känna sig när man pratar på ett annat språk.
när man förstår allt men kan inte prata.
fastnar i sin tunga.
men ack så kul det är!

hört mitt första rävskri live.
det var läskigt men fint.
det är sjukt var rävar kan låta.

lite som hur påfåglar kan låta.
tacohej.

catchup ketchup wattheheckchup

sjukt.
hade glömt att jag en gång ville blogga.
ventilera tankar och så.
ett år sedan sist.
om en vecka bär det av på utbyte i tyskland.
ett år.
allt är inte fixat och magen vänder sig varje gång.
men det blir nog en riktigt bra resa tillslut.