söndag

jag tror att har man ingenting faktiskt planerat på en söndag, så är hjärnan och kroppen båda inställda på att inte kunna göra något produktivt.
kanske små saker som inte tänkt göra annars som man bara får för sig att göra på söndagar, men absolut inte det man tänkt att gör när söndagen väl kommit. allt roligt blir tråkigt och allt tråkigt blir roligt och allt man borde göra gör man inte och vice versa.
varför är det så?
kanske är det bara så i min hjärna.

jag behövde studera. men gav upp det ena och tänker lämna in det ofärdigt (det är så inte jag egentligen) och det andra sköt jag upp till imorgon. istället roade jag mig med att läsa tramsiga bloggar, pyssla, utöva musik dubbelt så länge som jag tänkte, samt arrangera musik.

men det är söndag. då funkar hjärnan tvärt om. tror jag,
eller så beror det på vädret. när det gäller sinnestillstånd kan man nog alltid skylla på vädret tror jag.

det var vädrets fel att jag inte gjorde det jag borde idag.
det och det faktum att det är söndag.
tacohej.

om att äta ensam bland folk

ja. som rubriken säger.
om att äta ensam bland folk. är en sak som jag själv alltid ogillat. inte egentligen för att jag känner mig just ensam bland folk, utan för att jag konstigt nog känner mig så fruktansvärt uttittad när jag äter, till skillnad från när jag gör vad som helst annat. hade en period av snävt schema med kort tid av att kunna äta då jag faktiskt valde att hellre gå och äta på tomma gator än behöva sitta ensam på ett ställe.
eller att jag hellre tog omvägen hem för att jag visste att jag där var antingen ensam eller med familj.

kanske är det för att jag själv inte kan låta bli att notera när folk äter ensamma. nu tycker jag inte alls det är konstigare än när några äter i grupp, men för ett antal år sedan kunde jag inte låta blir att föreställa mig varför de valt att äta just det just då och framför allt - ensamma. och så har jag aldrig (okej ta med en nypa salt) tänkt om annat, som till exempel kläder (även om jag tycker att det är något av det roligaste som finns att sitta på stan och titta på folk - bara observera för att jag fascineras över hur vi människor kan se så olika ut).

men ända sedan jag valde att studera utomlands har jag 'behövt' äta själv i princip varje dag för att 'jag inte har några vänner' (detta är ju såklart falskt, det har jag visst det men ingen vars schema matchar med mina mattider - och de som kommer härifrån, ja, det är svårare än vad man tror att som komplett nykomling försöka lära känna folk på en kurs) och hör och häpna - man vänjer sig!
kanske var det för att jag insåg att här är hur många som helst som äter ensamma (i en studentmatsal - som i skolan fast större) - och verkar trivas med det! och nu har även jag vant mig av vid att känna obehaget att behöva äta ensam och känna mig uttittad, för det är så många andra som gör det också, utan att tänka på det.

och det är en rätt skön känsla att känna att det inte är något fel i att äta ensam, att man inte är konstig eller utstött eller vadsom bara för att man gör det. utan det är helt enkelt oftast bara för att ens vänners schema inte matchade med ens eget (eller så klart att de valde att äta hemma). nu går jag gladeligen dit och äter själv och blir snarare förvånad när jag ser någon jag känner (läs: positivt överraskad - förutom när det är en drös spanjorer för de pratar bara spanska med varandra ändå, kunde man ju lika hjärna suttit ensam).
men jag kom att tänka på det idag igen då en äldre man (ja alla från studenter till föreläsare och professorer äter i samma matsal - trevligt!) och satte sig mittemot mig vid mitt tills dess ensamma sexmannabord. och det var inte att han - ensam - satte sig vid just mitt bord (även här är det typiskt svenskt (är det ens typiskt för bara sverige?) att man först letar upp något tomt innan man väljer att sätta sig vid en främmande) utan att han valde att vända sig mot fönstret. han drack kaffe och åt en sån där dallrande tysk efterrätt man inte vet vad det är och klockan var väl närmre två.
och jag kunde inte låta bli att tänka och fundera över hans liv. han såg mild ut men - varför vända sig (läs: vrid hela stolen) till fönstret? saknade han någon? önskade han att han hittat ett tomt bord och ville bara försöka glömma att jag satt där? tittade han hellre ut genom fönstret än att undvika få ögonkontakt med mig? varför åt han kaffe å kaka vid klockan två? varför ensam? hade han paus/rast? ville han inte ha lunch?

sen insåg jag att jag, för några år sedan, antagligen hade gjort samma sak.
för att förtränga att den mittemot mig kanske tänkte alla tankar jag gjorde just nu.

vad man tänker när tankarna inte är med en.

alltså.
sitter här och helt plötsligt känns det som om huvudet åkt tillbaka till 2007. kanske 2009. jag vet inte längre. men det är en ovanlig känsla. och en ganska konstig. konstig med bra.
lite så att man förvånar sig själv över vad man tänker. och känner. men ändå fascineras.
livet är ändå bra. men synd att tankarna är för långt borta. om ett tag återförenas vid förhoppningsvis till samma ställe.

har prokastrinerat för länge denna morgon. nu är det mer förmiddag och snart efter.
back to business.